Klassens värsting
Idag har jag och Rhiva börjat en nybörjarkurs i apportering som SSRK Östergötland arrangerar. Egentligen hade jag inte alls råd att anmäla till den här kursen, men ändå kunde jag inte låta bli för det var ändå en billig kurs om man ser till antal tillfällen och timmar. Dessutom kommer de flesta tillfällena hållas bara 10 minuter härifrån.
Tyvärr fick instruktören ett akut förhinder idag, så vi fick börja kursen tillsammans med hjälpinstruktören Lotta. Efter att vi presenterat oss själva tog vi en promenad bort till en hage där dagens övningar skulle utföras. Jättenyttigt bara det att gå i grupp tillsammans med andra hundar, plus att hundarna blev rastade och uppvärmda under tiden.
Första övningen var en inkallning bort från gruppen, och sedan skulle man gå med kontakt tillbaka mot gruppen. Till Rhiva hade jag två koppel, retrieverkopplet att ha hunder kursen samt läderkopplet till vgw-bältet som honf fick ha under promenaden, så läderkopplet fick Lotta ha runt Rhiva medan jag gick iväg för att kalla in. Rhiva satt lugnt och fint kvar, och satte iväg som ett skott när jag blåste i pipan.
Rhiva sprang som om hon hade eld i baken, så jag satte ut händerna och böjde på knäna för att parera den väntade kraschen… men Rhiva hon for förbi och drog en extra sväng. Det där med fart är inget vi behöver jobba med att få upp, utan vi måste hitta bromsen. Jag ropade på Rhiva och drog upp kampflätan jag hade i ryggfickan på träningsvästen, och då vände hon direkt. Sedan fick hon ta en liggande paus medan jag trädde på retrieverkopplet innan vi började gå tillbaka mot gruppen. Med godis i handen gick det fint och vi gjorde några stopp på vägen där hon fick belöning.
Nästa övning var en kort enkelmarkering för att kolla hundarnas apporteringsintresse. Rhivas markering gick åt helvete rent ut sagt. Full fart ut, checka av dummien, pyssla med lite annat och sedan ta dummien och dra en repa. Upp med leksaken igen och då kom hon in i full fart. Visserligen droppade hon dummien på vägen, men det är strunt samma känner jag. Den följer nog med hela vägen in så småningom när vi får bort allt det där andra.
Vi gjorde en markeringen en lite längre bit bort från gruppen, och då kom Rhiva mot mig snabbare, men det gick inte få stopp på henne utan hon drog en repa bort till gruppen och skapade lite kaos innan hon insåg att matte försvunnit iväg åt andra hållet. Jag svor inombords och hade lust att strypa henne, och kände även att det här går aldrig. När vi kommer hem får jag skriva ett mail och fråga om det ens är någon idé att vi fortsätter kursen. Vi får väl jobba med annat och komma tillbaka när vi kan hantera farten.
Jag vet inte om instruktörerna hade räknat med mer strul än det blev, för när alla fått sina markeringar så var dagens övningar slut men Lotta undrade om vi ville prova längre markeringar. Jag tänkte att det kunde vara värt ett försök iallafall, och den här gången gick det bättre. Visserligen gick Rhiva över dummien en gång för att nosa runt lite, men hon plockade upp den ganska snabbt och då ropade jag på henne direkt och gick iväg åt andra hållet. Rhiva såg ut att vika av till vänster, så då gick jag åt höger och hon vände direkt.
Nu var hon mål inriktad mot mig och bromsade vid mina fötter. Tappade dummien, men plockade upp den igen och jag satte henne ner och satte mig framför henne och klappade om henne. Tog dummien och gav henne en godis, och Lotta sa åt mig att ge tillbaka dummien, ta den igen och sedan ge tillbaka den en gång till. Jag kasade mig även bakåt lite så Rhiva fick komma in till mig flera gånger, och så bytte vi dummien fram och tillbaka några gånger till.
Första gången Rhiva fick tillbaka dummien var hon lite tuggig, men för varje gång hon fick tillbaka den så blev hon lugnare. Tipset om att byta fram och tillbaka kommer jag använda här hemma. Jag har aldrig tidigare upplevt att Rhiva har något ägandebegär, men det kanske triggas igång i den här formen av apportering. När hon fått sitta och titta på de andra och det är någon annan som kastar.
De andra fick en varsin markering till, men då avstod vi på Lottas inrådan. Hon tyckte det var bättre att vi fick åka hem med en bra känsla istället för att det kanske skulle bli som vid de två första markeringarna och den bra känslan skulle bli förstörd.
Efteråt blev det en liten pratstund i Lottas uterum, och vi gick igenom vad vi hade för förväntningar av kursen, och mina förväntningar är att få med mig bra redskap för hur vi ska träna vidare hemma. Jag har ju tränat apportering förr, men inte med en såhär ung hund och med en sån här okontrollerad fart. Rhiva tappar ju verkligen huvudet när hon sätter fart och inte vet vad hon ska göra. Jag har dock redan hunnit fundera lite här hemma, och till nästa gång ska jag ta med en matskål och hennes kvällsmat för att se om det kan ge en större dragningskraft tillbaka istället för att benen bara ränner iväg…
