Små saker, stora framsteg
Nu är det snart en månad sedan jag började sätta upp lite tydligare ramar för Rhiva, både i vardag och träning. Man kan väl nästan säga att jag även satt upp ramar för mig själv. Mindre tjoande, mindre lek och så vidare. Lite svårt har det varit att hålla inne på båda delarna, men nu har det börjat kännas lite mer naturligt att saker och ting för det mesta bara är bra och inte superbra. Det kan säkert låta väldigt tråkigt, men Rhiva behöver inte mer än så just nu. Så småningom kommer jag kunna släppa lite på mina ramar igen.
Igår fick Rhiva prova att hoppa ur bilen lös tillsammans med Thyra och Lhine. Tidigare har jag selat henne och låtit henne hoppa ut först för att sedan sätta henne ner och så har hon fått vänta medan de andra hoppat ur. Resultatet av gårdagens lilla test blev att hon hoppade ur, skakade på sig och sedan vände sig mot mig.
På kvällen var vi och tränad med Nathalie och Ayax på hundungdom för startträning i freestyle. Jag valde att backa in nos mot näsa, vilket funkade jättebra. Starten blev dock strulig så då backade vi ut från planen igen och gjorde om, utan styra och ställa inne på planen. Vi gjorde en ny fin ingång, en bra start och därefter belönade jag genom att klappa händerna lite, sätta ner Rhiva, klappa om henne och gav henne några godisar innan vi backade ut igen. Alltså arbete hela vägen in och ut från planen.
Lite bökigt blev det dock när vi skulle packa ihop och gå ut till bilen, då det kom in en massa hundar som skulle gå kurs, så Nathalie föreslog att vi skulle gå en kort promenad ihop och låta henne varva ur lite. Rhiva har varit halvt galen i både Nathalie och Ayax, men även det har dämpat sig och promenaden var inga direkta konstigheter.
Under promenaden fick jag tipset att jag kanske inte borde sätta ner Rhiva i starten, utan vinka igång musiken medan hon är i arbete. Det lät som en smart idé, i och med att vårat största problem är just starten. När jag sätter ner henne laddar hon för vad som ska hända näst och allt blir väldigt häftigt. Vi kom även in på lite prat om tävling, och jag fick det rådet att jag kanske skulle behöva cykla med Rhiva på morgonen och spåra med henne dagen innan så att hon blir lite trött, och hamnar på en mer normal nivå. No shit! Nån gång när vi tränade så var Rhiva på den nivån, och då hade vi varit ute och gått en timme precis innan samt att Rhiva hållt igång ett par timmar kvällen före när vi var hos ett par kompisar till Lenny.
Idag fick hundarna sitta i bilen igen när jag jobbade, så vi kunde åka förbi hundungdom på vägen hem. Alla tre behövde rastas, och Rhiva skulle behöva få rusa av sig, så jag tog ut henne först. Hon fick hoppa ut lös, gå vid sidan bort till träningshagen och sedan fick hon hoppa och skutta en stund där. Vad hon sprang, men samtidigt hade hon koll på åt vilket håll jag gick.
Nu på kvällsrastningen provade jag att koppla lös henne på gräsplanen här utanför, och hon lufsade efter mig en bit innan hon skuttade iväg framför mig medan jag plockade upp efter de andra. Rhiva stannade och väntade på mig, inom ett helt okej avstånd. Jag sa inget, utan vände bara och gick tillbaka ut mot gångbanan… och Rhiva hängde på. Thyra och Lhine travade bort mot porten, och Rhiva gick fint brevid mig. Lugnt och sansat.
