Det kan bara bli bättre
Ja, det är väl vad man kan säga om mig och Thyra, eller framförallt om mig efter den här dagen. Uppvisningen av vårat program gick väl lite sisådär. Det såg bättre ut på filmen än det kändes, iallafall om man tittar på Thyra. Jag var däremot en katastrof. Att köra utan hund kändes jättejobbigt, och Memea avbröt mig mitt i. När jag klev av planen höll jag på att börja gråta, och det var nära att jag gick ut från hallen, men jag satt kvar och höll tillbaka tårarna. Kritiken jag fick av Memea var ju inte menad så som jag tog åt mig av den.
Efter lunchen, som jag för övrigt skippade då jag tappade matlusten trots att jag försökte tänka positivt, så var det dags för granskning av dagens filmer. Jag trodde det skulle kännas jättejobbigt att sitta längst fram, och skämmas över mig själv, men det var ju inte alls farligt. Många stopp blev det i filmen, och mycket för mig att anteckna. Jag fick jättemånga bra tips och idéer, och i princip allt handlade om hur jag skulle röra mig på planen. På ett ställe måste vi göra om en avlämning, en avlämning som jag själv funderar en del på. Memea ställde just den frågan som jag själv funderat på ”Hur ska du få tillbaka svärdet?”, och vi får se om den enkla lösningen som de andra i laget kom med kan passa och tajmas till musiken.
Kort och gott kan man väl säga att jag var ”sämst” i helgen, även om det liksom inte handlade om det, men nu kan det bara bli bättre. Jag har jättemycket att jobba med hos mig själv. Känna att planen är min, våga ta ut mina rörelser, höja blicken, sträcka på mig, ha kraft i mina steg. Jag måste börja showa helt enkelt, vilket är enklare sagt än gjort då jag inte är sån som person, men vår nya låt kräver mer av mig själv och nu handlar det ju inte bara om mig och Thyra, utan om landslaget.
Yvonne:
Sara, Tosse och Vittra:
