Rallylydnad på Katrineholms BK
Nu kommer blogginlägget som några har väntat på. Kände att jag behövde få sova på saken först, då många olika känslor blandades under gårdagen. Tyvärr tog de jobbiga känslorna överhanden, men idag känns det bättre efter att jag pratat med mamma och haft mailkontakt med Heléne.
Igår klev vi iallafall upp tidigt för att åka på rallylydnadstävling i Katrineholm. Det skulle bli officiell tävlingsdebut för Rhiva och debut i avancerad klass för Lhine. Två olika samlingar, med nybörjarklass klockan 10 och fortsättnings- och avancerad klass 12.30, så det kändes skönt att jag kunde ägna all koncentration på en hund i taget. Vi var framme i god tid, och då tog jag en Rhiva en promenad innan vi gick in i ridhuset för att känna av miljön och träna lite.
Jag och Rhiva hade startnummer fem, men det gick fortare än så innan det var vår tur då två ekipage före oss fattades. När vi klev in på banan kändes det jättebra. Ingen lurig bana, utan enkla vägar och ingen större risk för att man skulle gå vilse. Den skylten som kändes svårast i mitt huvud var sitt/stå, då Rhiva kan tänka sig att göra ett bushopp framåt och nosdutta i min hand.
Det började bra, och sitt/stå gjorde hon jättefint. Reste sig med låsta baktassar och stod fint kvar medan jag bytte koppelhand. Efter halva banan åkte nosen ner i backen, och sen gick det käpprätt åt helvete rent ut sagt. Rhiva slängde sig i det sandiga underlaget och fick totalspel. Spatt! Jag kortade upp kopplet så hon inte kom någonstans, satte henne ner och så fortsatte vi när jag trodde att hon lugnat sig. Vi kom inte långt innan hon gjorde ett hopp upp i luften och fick spel igen.
Alltså fan, snälla Rhiva sluta springa! Fyra skyltar kvar, varav en högersväng och 270 grader åt höger. Sedan sitt/gå runt och sitt/spring. Vid båda halterna slängde sig Rhiva i backen. Hon var helt väck. Usch, vad jobbigt det kändes. Efteråt var jag inte arg, utan bara så ledsen och besviken. Vad fan var det som hände? Förra helgen på tävlingsträningen gick hon ju jättefint.
Såhär i efterhand känner jag att jag borde ha lugnat henne mer, bett henne om något enkelt, gett henne ett par godisbitar och därmed diskat oss och gått av planen, men det är ju lätt att vara efterklok. Funderar även på om det som hände kan ha berott på belöningsförväntan, som i sin tur ledde till att det blev kortslutning och överslagshandlingar.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera Rhiva efteråt, men vi gick till den andra delen av ridhuset där vi hade våra grejer och tränade lite linförighet innan jag satte ut henne i bilen. Sedan var det bara att försöka ladda om inför avancerad klass, mycket lättare sagt än gjort. Började med att ta en ordentlig promenad med Thyra och Lhine i det soliga och fina vädret. Båda två tiggde om uppmärksamhet, och jag blev alldeles lycklig av att titta på dom.
När vi var tillbaka vid ridhuset var det bara några minuter kvar till banvandringen. Bredvid oss hade klubbkompisen Ida ställt sina grejer, och hon undrade hur det hade gått. Jag skakade på huvudet och berättade hur det hade gått, och fick sedan peppning inför starten med Lhine.
Den avancerade banan kändes lång, inga större klurigheter gällande vägen, men flera byten till höger sida. Mot varandra, framför och ifrån varandra. Lhine kändes väldigt pigg och fin i väntan på vår tur, och det följde med in på banan. Jag började lite stelt, men kom på att det var rallylydnad vi höll på med. Vi tog oss runt banan utan några större bekymmer.
Lite trassel vid snurr på vänster sida och när vi skulle vända från varandra och Lhine var på höger sida. Vid en halt på högersida hamnade Lhine lite långt fram och satte sig snett, men så struttade hon ju glatt en liten bit före mig också. Efter hopp över höll jag på att tappa Lhine, som sprang rakt på en fälla som inte jag hade tänkt på under banvandringen. Ett par meter längre bort låg nämnligen åttans frestelse, i form av en godisburk och en fotboll. ”Tjoho, externbelöning” tänkte nog Lhine och for iväg en bit innan jag klämde fram ett glatt ”Fooot!”.
Vet inte om det alltid är så, men innan honnören fick man gå ut från banan och belöna. Jag klappade om Lhine ordentligt och hon fick smaska i sig ett par korvbitar innan vi samlade ihop oss igen och gjorde oss beredda för honnören där hunden skulle sitta på höger sida. Jag backade in med Lhine framför mig, satte henne ner och ställde mig sedan bredvid för att slippa krångla med positionen. Som ett litet ljus satt Lhine hela tiden ut. Gött!
Lite nervöst var det att vänta på prisutdelningen, men det kändes som att vi borde bli godkända. Kunde inte komma på att jag gått fel någonstans, och alla skyltar hade vi utfört. När domaren började ropa upp de som nått över 80 poäng kände jag mig väldigt nöjd. Hela 92 poäng blev det och en 3:e placering! Vi fick ta emot både plakett, rosett, kampfläta och ett oxöra. Vilken fin avslutning det fick bli på dagen! Härlig känsla inne på planen, fina poäng och fina priser! Bättre än så kan det ju inte bli.
