Stora framsteg med vilddjuret
Som jag kommenterade i en annan blogg idag så borde man egentligen skriva upp de svårigheter man haft i träning och vardag, så att man inte missar de framstegen hundarna gör. Med Rhiva som exempel så har jag ju stött på en del problem som jag inte riktigt vetat hur jag ska hantera. Problem är kanske fel ord, då det låter så himla negativt, men saker som jag inte varit med om tillsammans med Thyra och Lhine och därmed inte har någon erfarenhet av.
Rhiva är mycket, av typ allt. Det ord som beskriver henne bäst är väl typ ”Tjoho!”. Det kombinerat med en massa fart har emellanåt, i mitt tycke, blivit lite kaos. Många gånger har jag bara skrattat åt henne, och tänkt ”Herregud, tänk om hon hamnat i en barnfamilj som sällskapshund!”, men ibland har jag verkligen undrat vad fasen jag gör för fel?!? Det är tur att hon samtidigt är en så jävla rolig att jobba med. Det är bråttom ut, och sen vill hon inte gå in även om hjärncellerna kokat över.
Iallafall så har vi kommit jättelångt med det här med hennes stora intresse för människor, eller andra levande saker överhuvudtaget. Förut klarade hon inte minsta lilla störning, t.ex att en människa gick förbi när vi tränade, så for hon iväg. Vi har fått jobba mycket på det, och jag har fått ha ögon åt alla möjliga håll, men sakta har det gått framåt. Från att ha fått jobba med att försöka avleda henne har jag kunnat belöna när hon bara slängt iväg en blick, för att så småningom kunnat sätta henne ner på kommando och gett en superbelöning för att hon suttit kvar.
För ett par veckor sedan när vi var ute i Hälla så var mamma ute på promenad när vi kom dit. Jag släppte Thyra, Lhine och Rhiva i trädgården under tiden. När mamma kom tillbaka från promenaden så ropade jag upp Thyra och Lhine på trappen medan Rhiva sprang för att möta mamma och hennes gäng vid grinden. Ropade på Rhiva, som vände direkt!
I förra veckan tränade vi samtidigt som Nathalie och Ayax på hundungdom, och även om Rhiva blev störd emellanåt så höll hon sig kvar hos mig. Igår så var Lennys föräldrar och lillasyster här en stund, och när hon kom ut för att titta när vi tränade så hade inte Rhiva tid att hälsa. Jag bröt träningen medan Rhiva fortfarande var fokuserad på mig, men hon blev störd på ett helt annat sätt och ville helt enkelt inte bli störd när hon och hennes matte höll på med något jätteroligt. Hon slängde ett par blickar på Emelie, vilket är helt okej och nu hade jag till och med sagt att hon fick springa iväg och hälsa, men hon satt kvar hos mig och tiggde om att få fortsätta träna.
Jag har lite smått under ett par månader märkt att Rhiva har gjort så ett par gånger när det har kommit en störning, att hon har tittat men valt mig för att hon vet att det ger den bästa utdelningen. Det känns så himla skönt! När vi får möten på promenader så tar hon ögonkontakt och jobbar jättefint vid sidan, för hon vet att när vi passerat så kommer det antingen en leksak eller en näve med godis. Inte ens grannens valp Donna, som är Rhivas lekkamrat, kan störa ut henne. Matte är bättre!
