Förbannade harjävlar!
Oh, så trött jag är på alla skuttande långöron just nu! Det känns liksom som att någon där uppe är emot att Rhiva ska få springa lös och skickar ut harar att förstöra för oss!
Sedan Rhiva drog iväg i skogen under en promenad på jobbet så har jag ju knappt vågat ha henne lös, men nu i veckan har jag försökt våga mig på det ett par gånger. För att mildra min nervositet något så har jag skrivit hennes namn samt mitt, Lennys och mammas mobilnummer på ett orange reflexväst som hon får ha på sig när hon är lös. Skulle hon springa bort så både syns hon och det är lätt för en upphittare att komma i kontakt med mig.
När jag haft stängning på jobbet så har vi gått en lite längre morgonpromenad här hemma, där hon fått springa lös tillsammans med Thyra över ett klöverfält. Det har fungerat jättebra och jag har känt mig rätt så avslappnad och kunnat njuta av promenaderna.
Men, under en lunchpromenad i veckan så sprang två(!) harar upp framför oss. Den första hann jag se först och kunde koppla upp Rhiva innan hon hann uppfatta vad som hände. Hon fick gå en stund i koppel och sedan släppte jag henne igen, och efter bara ett par sekunder så snubblar hon över en till hare som legat och tryckt. Den for verkligen upp under nosen på henne, så den sprang hon självklart efter. Jag försökte få stopp på henne genom att ropa på henne, men det var ju ingen idé.
Som tur var sprang haren åt ”rätt håll”, mot en trädgård och Fiskeby bruk så jag såg henne hela tiden medan jag själv sprang efter. I trädgården tappade Rhiva bort haren och då stannade jag till och bad Thyra skälla, något som Rhiva alltid reagerar på. Hon stannade upp, tittade åt vårat håll och blev stillastående så jag kunde springa fram den sista biten och koppla upp henne.
Idag tog vi bilen bort till motionsspåret för att gå en sväng i skogen. Det började jättebra, och Rhiva skuttade omkring i närheten av mig hela tiden. Men, från ingenstans så dyker det upp en hare framför nosen på Rhiva. ”Helvete!” ropade jag i skogen och sprang efter Rhiva och haren. Som tur var så tappade hon även bort denna hare väldigt snabbt och blev stillastående så jag kunde gå fram och koppla upp henne. Det var här som jag började fundera på om det inte är meningen att Rhiva ska få springa lös?!?
Hon fick gå i koppel över stockar och sten en stund, innan jag kopplade loss henne igen. ”Uäääh!”. Efter ett par meter höll jag på att trampa på en orm, som tur var ”bara” en snok. Vad fan, skulle vi bli bortskrämda från skogen nu också eller?!? Vi fortsatte att lufsa i skogen en stund innan vi gick ut på spåret där Rhiva fick gå i koppel igen.
Vi gick sedan över ett fält tillbaka mot bilen, där Rhiva fick springa lös igen. Inga harar, inga ormar, utan en helt skräckfri promenadsträcka. Ett par gånger blåste jag inkallningssignal och satte mig ner på huk i gräset så Rhiva fick leta upp mig. Hon fick en hel näve godis när hon hittat mig och så klappade jag lugnt om henne en stund innan hon fick springa iväg igen.
Ganska så trött och flåsig hann Rhiva bli under vår lilla promenad, så bortsett från den där jävla haren blev det en bra promenad ändå. Tack vare reflexvästen fick jag ingen jättepanik, och när inte Rhiva hade haren framför nosen så skötte hon sig jättebra. Hon springer inte iväg några längre sträckor, utan skuttar omkring i närheten och har bra koll på mig. Ute på fältet provade jag att springa lite kors och tvärs, och när jag vände så vände Rhiva efter.
