Den värdelösa tjuven
Ända sedan Lhine var en liten valp så har hon varit väldigt förtjust i att stoppa ner näsan i påsar, förpackningar, kartonger, väskor mer mera. Allt man kan rota i helt enkelt. Det är ju så där lagom roligt för en annan när saker stjäls i smyg och slaktas i miljontals små bitar. Livsfarligt kan det ju också vara, om något sätts i halsen eller är giftigt.
Lhine har lyckats skrämma mig en gång, när hon öppnat min väska som stod på golvet och packat upp bland annat ett paker huvudvärkstabletter. Tack och lov så hade Lhine lagt tabletterna åt sidan, och låg istället och slaktade förpackningen när jag kom hem. Det var sista gången något sådant lämnades åtkomligt för min lilla tjuv.
Idag skrattar jag varje gång Lhine stjäl något, för hon måste alltid visa upp sin skatt! Jag brukar ta emot skatten, och beroende på vad det är hon stulit, så får hon antingen byta mot en godbit eller så får hon tillbaka sin skatt. De bästa skatterna är nog kartonger och förpackningar, som hon glatt slaktar när hon får tillbaka dom. Pizzakartonger är absolut favoriten!
Det hörs på lång väg när Lhine har stulit något, för då sätter hon igång och pustar och frustar stolt. Sedan kommer hon med öronen bakåtstrukna och kan knappt röra sig framåt när hon slår knut på sig själv och vispar runt med svansen. ”Oj, oj, oj! Kolla vad jag hittat för häftigt!”.
I förra veckan, en kväll när jag stängde på jobbet, hittade hon en påse med leversnittar utanför Evas rum… som hon självklart stal och kom med. ”Hi, hi. Jag hittade en påse godis! Kan du öppna den?”. I söndags när vi kom hem från Bro-Håbo så packade hon upp väskan åt mig och kom med tävlingsboken, nycklar, tygpåsen med köttbullar och Thyras vinstpåse med leversnittar.
Stölden Lhine gjorde igår kväll, när husse hoppat in i duschen, den tog nog priset! Vi hade ätit mat från pizzerian, och Lenny fick en liten bit kvar. När jag sitter vid datorn så hör jag hur Lhine börjar pilla med pizzakartongen, och när jag vänder mig om så ser jag hur hon stoppar in huvudet under locket och tar pizzabiten… och står där med den i munnen!
Herregud! Ni skulle sett hennes blick! ”Oj, här står jag med en pizzabit i munnen. Vad gör jag nu?”. Jag höll ju på att skratta ihjäl mig åt henne. Jag bad henne att komma med den, och delade den så hon och Thyra fick varsin bit i sina matskålar. Tokhund!
