Trasig hund
Sedan ett tag tillbaka, en vecka eller två, så har jag tyckt att Lhine har rört sig lite orent. Har inte sett någon jättetydlig hälta, utan när hon har travat omkring lös så har jag tyckt att svansen knyckt till på ett annorlunda sätt.
I lördags, när vi kom hem efter att ha varit och tittat på valparna, så var hela Lhine jättehalt när hon hoppade ur bilen. Det gick inte se var hon hade ont egentligt, för hon var halt i hela kroppen. Inget roligt att se, och med tanke på att jag tyckt att Lhine har varit lite seg också, så började jag fundera på om det kunde vara någon fästingsjukdom. Pratade om segheten med mamma i torsdags, som tyckte att vi skulle avvakta och se om det inte kunde vara så att Lhine var seg efter löpet. Fast i lördags började mamma och bli fundersam när Lhine verkade ha så ont i hela kroppen. Det blev temptagning, och hon hade ingen feber iallafall.
Igår var hältan mycket bättre, och idag frågade jag Eva på jobbet om hon ville ta en titt på Lhine. På lunchen fick jag springa fram och tillbaka med Lhine, och Eva kunde se att det var något som inte stämde med höger bak. Efter att ha sprungit i snäva cirklar, åt både höger och vänster, så gick Eva igenom Lhine med händerna. Från nacken och bakåt. Trots att Lhine inte har fått röra på sig lika mycket som vanligt den senaste tiden så tyckte Eva att hon var vältrimmad. Skönt att höra!
– Nu har jag hittat nåt!, sa Eva när hon kommit ner till mitten av låren. I höger bakben har Lhine muskel som skriker ”aj, aj, aj” på grund av en sträckning. Med massage och ett lite lugnare tempo, d.v.s inget idiotspringande, ska nog muskeln bli tyst och snäll igen ganska snart. Tänk vilken tur att jag har det jobbet och dom cheferna jag har. Jag vill liksom inte ens veta vad det hade kostat att åka till en veterinär, som säkert inte hade hittat det som Eva hittade.
