Brorsan!
Fick ett par bilder på Lhines bror Frans, Höstglädjens Dreamspinner idag. Usch, hur söt får man vara?
Arkiv för februari 2010
Dagens bilder
Klicka på bilden.
Otäck upplevelse i snön
Solen skiner här idag, och för ett par timmar sen kändes strålande sol och massvis med snö som en underbar kombination. Just nu känns inte snön så underbar längre.
Vid 9-tiden packade jag in hundar och kamera i bilen och åkte bort till Himmelstalund för att ta en långpromenad i det härliga vädret. Solen värmde ordentligt, så jag behövde inte ens ha vantarna på mig. Skönt! Thyra höll sig mest på promenadvägen, medan Lhine kämpade sig fram genom snön. Ett par gånger ställde sig Lhine och tittade längtande ut över Motala ström. Jag ville absolut inte ha ner henne i det kalla vattnet, så vid kanten till branten som går ner till strömmen var det stopp, inkallning och en massa beröm när hon tagit sig tillbaka till mig genom snön.
Sen tar Lhines badlängtan över. Hon står och tittar ner mot strömmen, och rör sig inte ur fläcken när jag ropar på henne. Ett par änder kvackar nere i strömmen och retningen blir helt enkelt för stor. Jag vrålar att Lhine ska stanna, men hon försvinner ner för branten. Jag står uppe på promenadvägen, 20-30 meter från brantens kant, sätter Thyra uppe på en snödriva och börjar sedan kliva fram genom den lårhöga snön.
När jag närmar mig kanten så kan jag varken se eller höra Lhine. Ropar och ropar, ingen Lhine. Då har Lhine stått rakt nedanför mig och försökt ta sig upp, men snön har skapat ett stup så att jag inte kan se henne. Tack och lov är Lhine smart och travar bort lite till vänster om mig, och försöker ta sig upp samma väg som hon kom. Jag hejjar och hejjar på henne, men hon kommer inte över kanten. Den lutar liksom ut över henne. Jag vågar inte gå längre fram, för då ramlar säkert jag ner till henne – och då är vi två stycken som inte kan ta oss upp.
Lhine ger upp och springer ner till vatten. Jag får panik och skriker rakt ut. Det såg inte ut att vara så mycket is, men usch, tänk om hon skulle hoppa i och sen inte komma upp! Skulle hon ens orka försöka ta sig upp till mig efter ett bad? Fortsätter att ropa på Lhine, som försöker att ta sig upp under mig igen, och sen står hon bara där. Försöker locka tillbaka henne åt vänster, men hon bara står där. Jag har sett mig omkring emellanåt, men självklart har det inte kommit och gått en enda person uppe på promenadvägen. Precis när jag känner att jag börjar få panik och tänker pulsa bort till jackan, som jag slängt av mig några meter bort, för att hämta mobilen och ringa 112, så kommer det en skidåkare!
Vinkar åt honom och ropar frågande om han kan komma och hjälpa mig att få upp min hund. Först hjälps vi åt att ropa och locka på Lhine så hon tar sig åt vänster. Med sina näst sista krafter kämpar Lhine sedan som ett djur för att ta upp genom snön medan killen slår bort snön framför Lhine med sin ena skidstav. Det är nära, men inte tillräckligt nära att hon tar sig upp själv, så nu när jag har sällskap kasar jag ner en bit och sträcker fram armarna för att nå Lhine. Hon har tagit sig upp så att jag når nosen på henne, och när hon börjar jobba igen lutar jag mig fram lite till och får tag i hennes kinder. Sen tar jag i för kung och fosterland och drar upp henne i kinderna med mina fingrar.
Fy fan så skönt det var när hon äntligen kom upp över kanten!
Sötnöten, ungefär en timme innan hon smet ner till strömmen.
Snorigt
Jag fortsätter att blogga som en kratta, men det finns ju inte så mycket att blogga om. Det har inte hänt mycket sedan sist, förutom att jag åkt på en rejäl förkylning. Jag har försökt bota den med otäcka Otrivin, och vid två tillfällen under helgen plågade jag mig själv med Oleum Basileum – d.v.s satt med ett badlakan över huvudet och andades in starka ångor från uppkokat vatten.
Idag blev det ett samtal till vårdcentralen, och därefter ett besök på Kronans Droghandel för att köpa gröna små piller som ska lätta på trycket i mina stackars bihålor. Just nu kan jag andas utan problem, och börjar tro på att förkylningen snart kan vara över!
Under helgen trotsade jag min förkylning vid två tillfällen, vilket sedan straffade sig… I fredags tog vi iallafall bilen ut till Tinnerö för att gå en långpromenad. Så länge vi gick ute på grusvägen var det bara att njuta av det fina vädret och hundarna som for omkring som tokar. Offroad fick vi ta oss fram genom snön som kommit under natten, vilket kändes i benen trots att det bara var några få centimeter nysnö.
På lördagskvällen kom Carro, Viggo och Lando förbi för att titta på Melodifestivalen. Sen när dom skulle gå hem passade jag och mina flickor på att följa dom en bit på vägen. Det var ingen speciellt ansträngande promenad, då vi gick på plogade gator och gångbanor, men sen när vi var hemma igen så blev jag riktigt dålig. Man ska uppenbarligen låta kroppen ta det lugnt när man är förkyld…
Gottetisdagen
Thyra med sin gosiga, prassliga, brölande och pipande julklappsnalle.
Idag var det två hundar som jublade hela vägen hem från konditoriet. Thyra skuttade baklänges framför mig och skällde hela vägen medan Lhine, vars stora passion här i livet är kartonger, hoppade högt och försökte sno åt sig hela kartongen med semlor. Det hela såg säkert väldigt kaotiskt ut, men jag hade full koll på situationen.
Tanken var en eftermiddagsfika, men hundarna sa att dom inte alls hade tid att vänta, så det var bara att duka upp våra semlor på varsin tallrik straxt efter att vi kommit innanför dörren. Årets första, och sista, semla smakade väldigt bra, och hundarna slukade sina innan jag hann ta någon bild.
Snö + Sol = (H)underbart!
Det är nu tre dagar sedan jag hittade grisen i säcken, och som ni ser så mår Lhine tipp topp! Det syns inte ens att hon varit hos veterinären, för kanylen för dropp och kräkmedel sattes in utan att benet blev rakat först. När vi kom hem började vi med att ta en lite längre promenad som veterinären rekommenderat för att få igång Lhines mage igen. Det fanns risk för förstoppning, men Lhine bajsade redan samma kväll.
Lhine fick med sig Pro-Kolin och Hill’s i/d hem, och Pro-Kolin har hon duktigt smaskat i sig direkt från tuben. För att vara snäll mot magen får hon en näve mat lite då och då. Thyra tycker det är fruktansvärt att förätaren får äta mest hela tiden, medan hon själv bara får frukost och kvällsmat!
Man ska aldrig säga aldrig
Fram till 17-tiden igår så skulle jag, om någon frågade, lätt kunna säga att mina hundar aldrig(!) skulle göra inbrott i en hundmatsäck. Speciellt inte om den stod uppställd på en flyttkartong i en liten hall heller. De skulle inte ens röra en öppnad säck som stod på golvet. Det var som sagt fram tills igår.
Jag hade varit duktig och tagit benen till Ica och hem igen för att handla, istället för att ta bilen som jag brukar. Var väl borta i ungefär en halvtimme, och när jag kliver innan för dörren så ligger den nyinköpta hundmatsäcken på 18 kilo (Royal Canin bjuder just nu på 3 kilo extra!) på golvet med Lhine halvt inkrupen i den. Tur i oturen så hade hon under inbrottet inte lyckats vika kanterna utåt, utan tryckt in dom i säcken, så nu kunde hon inte komma åt mer mat än hon redan fått i sig.
Jag var först mest irriterad över Lhines idiotiska hyss, för hon är ju den som brukar passa på att mysa i min säng när jag är borta! Hon kommer inte ens och hälsar när jag kommer hem, utan verkar mest tycka att jag kan gå ut igen så hon får ha lugn och ro en stund till. Som ung hade Lhine en period där allt skulle slaktas, och hon kunde i låta bli att rota i påsar och väskor, men hon lärde mig snabbt vad som behövde plockas undan. Gårdagens matsäcksinbrott kommer jag aldrig förstå mig på…
Efter att jag plockat in det jag handlat i kyl och frys så satte jag mig vid datorn och försökte hitta information på internet om hundar som hetsätit alldeles för mycket mat. Hittade såklart inget och min djurvårdarhjärna var det totalt stopp i. Under tiden hade Lhine uppenbarligen ont i magen, för hon hittade ingen bra liggställning. Hon försökte göra det skönt för sig i soffan, men efter några sekunder ställde hon sig på golvet och började hulka. Vad bra tänkte jag, nu kommer skiten upp! Tre gånger försökte Lhine spy, utan att det kom upp något. Då dök ordet ”Magomvridning” upp i mitt huvud, och jag ringde till mamma och berättade vad som hänt.
– Oj, då. Det är bara att du sätter dig i bilen och åker till Valla. Direkt!
Det har nog aldrig varit så långt ut till E4:an igår. Folk har nog aldrig kört så sakta som igår. Vägen mellan Norrköping – Linköping har nog aldrig varit så lång som igår, och jag har aldrig kört så fort som jag gjorde igår! Tänker inte avslöja vad hastighetsmätaren stod på, men inom 50 minuter från att vi satte oss i bilen så var jag och Thyra på väg hem igen. Jag körde verkligen som en idiot och använde mig både av helljuset och tutan för att få folk att flytta sig från omkörningfilen ute på E4:an.
Framme på Valla så var Lhine i stort sett sitt vanliga jag, förutom att hon såg ut som en utställningslabbe i kroppen. När vi klev in genom dörren till väntrummet så gjorde Lhine alla uppmärksamma på att vi var på igång, och lät som en blandning mellan gris och varulv samtidigt som hon kastade sig fram mot receptionen. Vi blev visade in till ett undersökningsrum direkt, och på vägen fick Lhine ställa sig på vågen. Nästan 30 kilo, mot hennes normala 27-27.5 kilo. Veterinären var oss hack i häl, och efter ett kort samtal om vad som hänt så började veterinären klämma och känna igenom Lhine.
Det blev röntgen, som visade en helt enorm magsäck som var proppfull med mat. I underkant så var den iallafall 6 gånger så stor som normalt. Veterinären ville, som jag redan räknat med, ha kvar Lhine över natten. Trots att jag var beredd på det så kändes det jättejobbigt att få höra det. Jag var lite för chockad för att memorera vad veterinären sa, så jag vet inte om Lhine skulle få hjälp att kräkas eller om de skulle avvakta och se om hon skulle kräkas av sig själv. Dropp skulle hon få iallafall.
11.00 idag var det äntligen dags för telefontid, och jag var fräck och ringde 10 minuter innan. Fick höra sen att mamma varit ännu fräckare och ringt under morgonen för att höra hur det var med Lhine. Mamma lyckades ju inte få ur mig något vettigt igår eftersom att jag inte kom ihåg något. Lhine mådde iallafall bra, och jag ska hämta henne 15.00 i eftermiddag! Hon hade kräkts en himla massa under kvällen, och nu var hon pigg, glad, kelig och längtade hem. Skönt!
Parningsplaner
Lhine blir 3 år nu i april, och planen har väl hela tiden varit att hon skulle paras under hösten 2010. Det har känts ganska avlägset, men nu börjar det närma sig. Eventuellt blir det parning redan i vår, om mammas Bacill inte vill bli parad nu när hon ska börja löpa. Jag hoppas så klart att det går att para Bacill, för jag ser ju helst att Lhine är SE LCH innan hon paras. Inte för att det spelar någon större roll egentligen, utan det är bara någon fix idé jag har.
Hane är bestämd, och kort sagt så är det en jakt-, viltspårs-, lydnads-, och utställningsmeriterad hane med färg, och förbröst. Lhines exteriört svaga sida är just förbröstet, vilket istället är en av hanens starkaste exteriöra sidor.
-
BESÖKARE
Idag:
Totalt:
